Misslyckanden

På avstånd kanske den här koppen ser okej ut, men tittar man riktigt nära ser man små bubblor i glasyren. Idag är jag på dåligt humör, en hel ugn med olika gjutna porslinssaker ser ut på det här viset. Koppen är ett prov, och nu provdricker jag den här hemma för att se om den åtminstone går att dricka ur, och det gör den. Det är det här som är så irriterande med keramik, man kan lyckas framgångsrikt genom alla moment, och så sätter man en ugn och så är allt arbete förstört. Vad skönt det vore att syssla med något där man kan se det färdiga resultatet  på en gång. Nej, jag gillar varken positiva eller negativa överraskningar från ugnen! Jag uppskattar inte spänningen i keramikeryrket.

Skissböcker

Jaha, det här var väl ändå sista gången jag kom på något bra, så tänker jag ofta. Efter det här är det nog slut. Men så tittar jag på den här traven med skissböcker och tänker att har jag kommit på allt det här så kan jag nog komma på lite till. Kanske.

Omvänd ekonomi

I den mycket intressanta avhandlingen ”Konsthantverkare, genus och omvänd ekonomi” av sociologen Ann-Katrin Witt läser jag om den omvända ekonomin. Hon använder sig av Pierre Bourdieus teorier, han menar att de kulturproducerande fälten är som den ekonomiska världen uppochner. Hög kvalitet på konsthantverket och hög grad av konsekration (erkännande även utanför fältet) värderas högre än ekonomiskt kapital eller försäljningsframgångar.

Jo, det märker man ju som konsthantverkare. När nästan inga konsthantverkare tjänar några pengar att tala om hur ska man annars se på sitt arbete? Vad ska man svara när någon frågar: ”Hur går det för dig?”, när man nästan inte tjänar några pengar alls trots att produkterna man gör bara blir bättre och bättre och får mer och mer uppskattning. I den vanliga ekonomin hade man kanske sagt ”Det går åt helskotta!”  i konsthantverksvärlden säger iallafall jag lite besvärat ”Nja, sådär”. Men status på konsthantverksmarknaden betalar inte konsthantverkarens hyra.

Inte så nöjd längre

Jag hittar ett gammalt inlägg från bloggen där jag skriver om hur nöjd jag är med något jag har gjort. Och jag tänker hur snabbt det ändrar sig, när jag ser den här karaffen igen känner jag mig verkligen inte nöjd, och dessutom har jag gjort bättre grejer sedan dess, anser jag nu alltså. Det här yrket kan vara plågsamt ibland av just den anledningen, nöjdheten sitter aldrig i många dagar.

Nöjd

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om saker jag gjort, och ibland är det inget tvivel om att jag gillar det. Så är det med den här vasen med glasdroppar, jag är otroligt nöjd!

Behövs det fler saker?

Som jag skrev i förra inlägget så är det dags att börja jobba igen. Men så kommer tvivlet. Det är inte tvivlet på min förmåga eller idétorka eller något sådant, nej det är tvivlet som har följt mig ända sedan jag på allvar började med keramik: behövs det egentligen fler saker? Jag tänker ofta på det, och ännu mer ofta nu när konsumtionskritik är så på tapeten. Egentligen har vi nog koppar och fat och annat som vi kan tänkas behöva så att det räcker i hundratals år framöver. Samtidigt vore det fruktansvärt om alla bra idéer som finns i kreativa människor aldrig skulle få komma ut. Vi vill ju ha utveckling och förnyelse på alla områden, även inom formens. Jag kommer nog aldrig lämna tvivlet, och jag kommer att fortsätta att hävda att det är inte jag som en liten långsam producent som har störst anledning till tvivel utan det är den gigantiska industrin som tillverkar för mycket saker som bör ta sig en funderare. Och konsumenterna förstås.

Semestern måste vara slut nu.

Nu har jag inte varit i verkstaden på över tre veckor. Det är ungefär så länge jag klarar av att hålla mig borta därifrån. Mitt yrke är en drog. Ofta frågar jag mig varför jag egentligen är keramiker, det vore ju så mycket lättare om jag hade nästan vilket annat yrke som helst.  Jag har så många gånger hört: ”Åh du är keramiker, det måste vara roligt!”, så är det ju inte, det är mest ångest faktiskt. Men jag vill inte göra något annat iallafall. Jag skulle inte kunna låta bli. Och nu är det så många bra idéer i mitt huvud att det vore synd och skam att låta dem stanna där inne.  Det är dags att börja arbeta igen.