Omvänd ekonomi

I den mycket intressanta avhandlingen ”Konsthantverkare, genus och omvänd ekonomi” av sociologen Ann-Katrin Witt läser jag om den omvända ekonomin. Hon använder sig av Pierre Bourdieus teorier, han menar att de kulturproducerande fälten är som den ekonomiska världen uppochner. Hög kvalitet på konsthantverket och hög grad av konsekration (erkännande även utanför fältet) värderas högre än ekonomiskt kapital eller försäljningsframgångar.

Jo, det märker man ju som konsthantverkare. När nästan inga konsthantverkare tjänar några pengar att tala om hur ska man annars se på sitt arbete? Vad ska man svara när någon frågar: ”Hur går det för dig?”, när man nästan inte tjänar några pengar alls trots att produkterna man gör bara blir bättre och bättre och får mer och mer uppskattning. I den vanliga ekonomin hade man kanske sagt ”Det går åt helskotta!”  i konsthantverksvärlden säger iallafall jag lite besvärat ”Nja, sådär”. Men status på konsthantverksmarknaden betalar inte konsthantverkarens hyra.

Grottan 2

Hur gick det då för krukmakaren i José Saramagos bok? Åt helvete förstås.

Grottan 1

Just nu läser jag Grottan av José Saramago. Det är en bra bok, men den är nog ännu lite bättre för en keramiker, den handlar nämligen om en krukmakare.

En dag när Cipriano Algor som vanligt levererar sitt lergods till Centrum får han veta att försäljningen går dåligt och att han snart kommer att bli tvungen att hämta de koppar och fat som Centrum inte lyckats sälja. Lergodset har nämligen blivit utkonkurrerat av de betydligt billigare fabrikstillverkade lergodsimitationerna av plast. För mig är det allt för lätt och allt för plågsamt att leva mig in i krukmakarens förtvivlan här. Det riktigt värker i mig när jag läser det.

Krukmakaren jobbar tillsammans med sin dotter och hon får mitt i eländet en idé om att börja tillverka dockor i lera som de skulle kunna sälja till Centrum. Krukmakaren presenterar idén för Centrum och de ger honom en chans, av de sex olika modellerna vill de ha 200 dockor vardera, alltså 1200 dockor! Tiden är kort och arbetsmetoderna nya, men krukmakaren och hans dotter verkar förhoppningsfulla. Det är då jag drabbas av panik och magont i läsningen, 1200 dockor! Det kommer aldrig att gå! Dockorna kommer inte att bli bra om de måste arbeta så snabbt, och tänk om de inte säljer och även de kommer att hamna på soptippen såsom lergodset gjorde. Som de sliter, och kanske kommer de aldrig att få något betalt!

Jag kan ha fel, det kan sluta lyckligt, men det skulle förvåna mig mycket.